det blir inte bättre
Gått över tiden, känner mig stressad och irriterad. Jag vill inget hellre än att föda, men jag vill inte sätta igång min förlossning. Jag är för rädd, en mes med andra ord!
Jag vill bara att det ska gå igång naturligt, men jag vet att naturligt inte alltid finns. Att det finns undantag, men jag kan inte låta bli ändå. Varför varför ska det behöva vara så svårt och komplicerat den här gången?!
Jag lider av foglossning, inget jag är stolt över eller trivs med..
Jag har så ont vissa dagar att jag inte ens vill veta av mig själv.
Inte nog så kan jag knappt gå längre, det känns som någon skickat upp en bomb i vaginan på mig!
Jag går som jag skitit ner mig bokstavligt och kan inte resa mig upp ur sängen själv. Kan inte ens resa mig upp ur soffan själv, och när jag ska göra något så gäller det för mig att planera i god tid om ni förstår vad jag menar.
Nej men helt allvarligt, igår kväll/natt så ville Hampus nästan köra in till sjukan, för det är inte meningen att man ska vara förlamad för att man är preggo. Inte för mig iallafall!
I och med jag fick en dröm graviditet och förlossning förra gången så gäller väl andra puckar denna gången!
Oavsett hur det blir så vet jag att varje sekund är värt det. Jag vet det så väl, och det är därför jag fortsätter att kämpa och inte gett upp ännu.
Trots att jag många gånger vill ge upp och bara skrika för allt i världen så gör jag det inte.
Mina dagar nu mera handlar om att vänta, göra så gott jag kan, försöka städa och hålla mig till andra tankar, försöker att klara mig igenom mina dagar och verkligen planera inför en ny ställning. Att vända mig om är en process, tro det eller ej! Men jag behöver även hjälp till det, och inte nog så kan jag inte ens lägga mig i säng utan att behöva bli dragen i armar och ben.
Och jag kan väl erkänna att mycket har berott på att jag och Haley föll i marken i helgen.. Jag är öm, med blåmärken och skrapsår lite här och vart. Och igår märkte jag att min högra axel fått ta rätt mycket stryk. Då jag valde att landa på den istället för att trilla rakt fram på magen. Det var det smartaste jag gjort under mina 9 månader.
& jag kan väl säga att magen inte växer så mycket mer. Den står nu mera stilla.
Lika bra så jag slipper bli handikappad på riktigt!
Tiden står iallafall stilla för mig/oss.
Jag vill bara att det ska gå igång naturligt, men jag vet att naturligt inte alltid finns. Att det finns undantag, men jag kan inte låta bli ändå. Varför varför ska det behöva vara så svårt och komplicerat den här gången?!
Jag lider av foglossning, inget jag är stolt över eller trivs med..
Jag har så ont vissa dagar att jag inte ens vill veta av mig själv.
Inte nog så kan jag knappt gå längre, det känns som någon skickat upp en bomb i vaginan på mig!
Jag går som jag skitit ner mig bokstavligt och kan inte resa mig upp ur sängen själv. Kan inte ens resa mig upp ur soffan själv, och när jag ska göra något så gäller det för mig att planera i god tid om ni förstår vad jag menar.
Nej men helt allvarligt, igår kväll/natt så ville Hampus nästan köra in till sjukan, för det är inte meningen att man ska vara förlamad för att man är preggo. Inte för mig iallafall!
I och med jag fick en dröm graviditet och förlossning förra gången så gäller väl andra puckar denna gången!
Oavsett hur det blir så vet jag att varje sekund är värt det. Jag vet det så väl, och det är därför jag fortsätter att kämpa och inte gett upp ännu.
Trots att jag många gånger vill ge upp och bara skrika för allt i världen så gör jag det inte.
Mina dagar nu mera handlar om att vänta, göra så gott jag kan, försöka städa och hålla mig till andra tankar, försöker att klara mig igenom mina dagar och verkligen planera inför en ny ställning. Att vända mig om är en process, tro det eller ej! Men jag behöver även hjälp till det, och inte nog så kan jag inte ens lägga mig i säng utan att behöva bli dragen i armar och ben.
Och jag kan väl erkänna att mycket har berott på att jag och Haley föll i marken i helgen.. Jag är öm, med blåmärken och skrapsår lite här och vart. Och igår märkte jag att min högra axel fått ta rätt mycket stryk. Då jag valde att landa på den istället för att trilla rakt fram på magen. Det var det smartaste jag gjort under mina 9 månader.
& jag kan väl säga att magen inte växer så mycket mer. Den står nu mera stilla.
Lika bra så jag slipper bli handikappad på riktigt!
Tiden står iallafall stilla för mig/oss.
/ längtan är enorm.
