may hawbring -

Hejsan alla glada, sura, ledsna & uttråkade människor!

Det var ett tag sedan jag bloggade, och det beror ju på att jag har flyttat till ett ställe utan dator och det känns tomt!
Jag har en massa saker jag vill berätta men det tänker jag inte göra för det blir för långt(:

Under denna lilla tid som gått så har så mycket hänt, känslor har förändrats, tankarna har åkt in och ut, hjärtat har slått både snabbt och långsamt!
Mitt humör har varit upp och ner, och min saknad har ökat allt mer!

Såhär är det;

Under hela mitt liv har jag rättat mig efter andra,
rättat mig efter felen, försökt att inte ångra det jag gjort som varit fel.
Även fast jag som helst vill ångra saker ibland, men det gör jag inte.
Jag kan stå fast för att jag inte ångrar det jag gjort som varit fel, eller det jag gjort överhuvudtaget. För jag menar varför ångra det? Jag har hela tiden fått lära mig ny saker, tex det jag gjort fel.
Jag har försökt att göra mitt bästa hela tiden, försökt att ge allt jag har, bara för att slippa lida, men det är verkligen en sak jag aldrig lyckats med, den saken lyckas jag aldrig med. Jag slutar aldrig lida, hur mycket jag än kämpar och håller mig fast, oavsett hur stark jag än försöker vara, hur tuff jag än är! Det är nånting som aldrig försvinner.
Jag börjar tro att mitt liv innehåller smärta, rädsla, besvikelse och tårar!
Allt som bara gör ont, allt som bara kan få mig att må dåligt det är det som inträffar mig jämt och ständigt!
Vad jag än försöker göra så blir jag bara sviken, blir alltid sårad och krossad, och hur mycket jag än säger till mig själv att jag ska skita i det, så kan jag inte det, för de som sårar mig och ser ner på mig och alltid sviker mig det är dom jag älskar som allra mest!
Jag har försökt att strunta i det, försökt att vara stark i mig själv, men jag lyckas aldrig. För hur stark jag än är, så är någon annan alltid starkare än mig.
Ibland vill jag bara ge upp, sluta hoppas sluta tro. Sluta kämpa, sluta ha så höga förväntingar om något, sluta tänka att allt kan lösa sig, för det gör det bara inte. Det gör det aldrig hur mycket man än försöker.
De senaste åren har jag försökt fixa till mitt liv försökt ge allt för att göra allt mycket bättre, få tillbaka dem jag förlorade då jag förändrades, men jag har inte lyckats, och det är inte så konstigt, med tanken på hur svag jag är nu.
Jag förlorade en av mina bästa vänner, en utav dem jag verkligen älskade och såg upp till.
En utav dem som kunde få mig förtroende att växa jämt, en av dem som gjorde mig glad när jag var ledsen, han kunde få mig att skratta oavsett mitt humör, oavsett hur mitt hjärta mådde eller mitt inre, han som kunde läsa mitt inre utan att fråga mig, han som alltid fanns där för mig och stötta mig genom allt, han som verkligen betydde något för mig.
Idag finns inte han kvar, inte i mitt liv, men i mitt hjärta gör han förtfarande de som behövs, kanske är det inte som om när han fanns i mitt liv, men han lever i mitt hjärta!
Jag saknar honom mycket!
Jag har under hela mitt liv försökt förändra mig för andas åsikter, försökt göra det bästa av situationen, och aldrig ge upp, men idag undrar jag om det inte är tid att sluta kämpa, sluta ta i mot all skit som jag verkligen får, för hur bra jag än mår så mår mitt hjärta dåligt och kommer alltid att göra det!

Det var allt för denna gången, behövde skriva av mig lite!

Puss på er så länge!<3