graviditeten*
Det är många som frågat mig hur jag tänkt nu när jag är gravid och är så ung. Många som ställt frågan hur jag ska göra, hur jag kommer att klara allting i och med min ålder. Om jag tänkt på abort osv. Och vissa av mina närmaste vänner kunde inte acceptera mitt beslut, vissa har bara stuckit när det är nu man behöver dem!
Och vissa undrar vad mina föräldrar sa om det och vad min pojkvän sa!
Jag ska försöka svara på allting nu, på en och samma gång.
Jag gick första året på gymnasiet innan, gick linjen handel-adminstration. Och jag har haft så mycket planer fram över, så många önskemål, många resor som jag suttit och planerat med både vänner och familj. Så mycket jag tänkte på helt enkelt. Men en dag kände jag att något inte stämde alls. Jag gick till vårdcentralen och gjorde ett graviditetstest, och det visade sig vara positivt! Jag visste inte vad jag skulle säga när jag fick höra ordet "positivt" jag blev så jävla rädd med en och samma gång. Det var inget jag hade planerat att bli gravid i sådan ung ålder. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle gråta eller skratta. Och den första tanken som slog mig i huvudet var; - vad fan kommer mamma att säga? Hur fan ska jag möta henne med något som detta?
I och med att jag och min mamma haft väldigt mycket problem med varandra så visste jag inte hur hon skulle ta det, men när jag berättade det tog hon det fruktansvärt bra. Det kändes som jag lättade en sten ifrån hjärtat. Det blev genast så skönt. Men dock var det mindre skönt när mina närmaste vänner inte kunde acceptera det och istället började snacka skit och bråka med mig. Vilket jag verkligen inte behövde just då och inte nu heller! Men det förstod dem inte. Jag fick höra både det ena och det andra från mina närmaste vänner, de jag trodde var äkta vänner, de som jag trodde alltid skulle finnas där för mig, vilket sedan visade en helt annan resultat. Jag valde att välja bort de vännerna jag hade litat på så pass mycket, och valde istället att lita på de vänner som verkligen kunde acceptera mitt beslut och alltid ställer upp för mig när det är något. Och jag ångrar inte en sekund att jag förlorat så många vänner som jag gjort bara för min graviditet, om de nu hade varit äkta vänner hade de stöttat mig och accepterat det och varit glad för min skull. Jag fick lära mig en ny sak och är glad att jag fick lära mig det snabbt innan de förstörde mitt liv. Hellre få äkta vänner än många falska kom ihåg det!
Ialla fall min mamma tog det bra och min pojkvän var redan medveten om känslan jag hade haft så när jag sa att jag var gravid så var det inget märkvärdigt med det, för vi kände på oss båda två från början att det var något som inte stämde. Vi var från hela början osäker på hur vi skulle göra, framför allt jag. Men i och med jag hade gått så pass långt och hade behövt göra en skrapning om jag skulle göra abort, och det var inget jag ville. Det var inte min rätta utväg. Jag visste att jag på något sätt skulle klara av det, och att Hampus skulle bli en toppen pappa. Jag hade det i baktanken hela tiden. En dag snackade jag allvar med Hampus och vi beslöt oss för att behålla det. Det var inte förens i vecka 18 jag berättade för mamma. Samma gjorde vi med min pojkväns föräldrar, alla tog det så bra. Och hans vänner har inte sagt något illa, trots att de tycker vi är unga så tror de på oss det är jag helt säker på. Jag kommer att ta den hjälp jag får och försöka lista ut något bra. Och barnets pappa har ju nu mera jobb och kan då hjälpa till med ekonomin, men jag vill inte att han ska behöva försörja oss allihopa. Så därför försöker vi att hitta den rätta utvägen nu. Vi kommer även att flytta ifrån Hörby, jag vill här ifrån. Dels för alla falska människor och rykten. Och sedan för att det är väldigt obekvämt och osäkert här, trots att det är en liten by.
Och jag ska säga en sak till att jag ångrar mig inte att jag valde att behålla mitt barn, jag älskar mitt barn, jag älskar det jag valt. Och jag vet att jag är ung, men även en ung mamma kan vara en bra mamma som alla andra mammor. Man behöver inte vara över 25 för att vara en bra mamma.
Och jag kan säga att jag är stolt över att bli ung mamma, för det är inte säkert jag får den chansen igen att bli mamma, jag kanske inte får chansen att få barn igen vem vet? Och det finns många som inte kan få barn hur mycket dem än vill. Så därför är jag stolt över att jag kan få barn och valde att behålla det. Att jag är en av dem miljoner människor som kan få barn, medans den andra miljonen inte kan få, som då aldrig heller får känna på hur det är att vara gravid, hur det är att bli mamma och få ta hand om någon förresten av sitt liv. Jag är stolt att jag får vara den lyckliga människan på miljonen som får känna den lyckan och känslan. Oavsett vad jag än har förlorat eller kommer att förlora så kommer ingenting vara viktigare än det jag har och kommer att få. Alla mammor är lyckliga trots det var planerat eller inte! Tro mig.
Och vissa undrar vad mina föräldrar sa om det och vad min pojkvän sa!
Jag ska försöka svara på allting nu, på en och samma gång.
Jag gick första året på gymnasiet innan, gick linjen handel-adminstration. Och jag har haft så mycket planer fram över, så många önskemål, många resor som jag suttit och planerat med både vänner och familj. Så mycket jag tänkte på helt enkelt. Men en dag kände jag att något inte stämde alls. Jag gick till vårdcentralen och gjorde ett graviditetstest, och det visade sig vara positivt! Jag visste inte vad jag skulle säga när jag fick höra ordet "positivt" jag blev så jävla rädd med en och samma gång. Det var inget jag hade planerat att bli gravid i sådan ung ålder. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle gråta eller skratta. Och den första tanken som slog mig i huvudet var; - vad fan kommer mamma att säga? Hur fan ska jag möta henne med något som detta?
I och med att jag och min mamma haft väldigt mycket problem med varandra så visste jag inte hur hon skulle ta det, men när jag berättade det tog hon det fruktansvärt bra. Det kändes som jag lättade en sten ifrån hjärtat. Det blev genast så skönt. Men dock var det mindre skönt när mina närmaste vänner inte kunde acceptera det och istället började snacka skit och bråka med mig. Vilket jag verkligen inte behövde just då och inte nu heller! Men det förstod dem inte. Jag fick höra både det ena och det andra från mina närmaste vänner, de jag trodde var äkta vänner, de som jag trodde alltid skulle finnas där för mig, vilket sedan visade en helt annan resultat. Jag valde att välja bort de vännerna jag hade litat på så pass mycket, och valde istället att lita på de vänner som verkligen kunde acceptera mitt beslut och alltid ställer upp för mig när det är något. Och jag ångrar inte en sekund att jag förlorat så många vänner som jag gjort bara för min graviditet, om de nu hade varit äkta vänner hade de stöttat mig och accepterat det och varit glad för min skull. Jag fick lära mig en ny sak och är glad att jag fick lära mig det snabbt innan de förstörde mitt liv. Hellre få äkta vänner än många falska kom ihåg det!
Ialla fall min mamma tog det bra och min pojkvän var redan medveten om känslan jag hade haft så när jag sa att jag var gravid så var det inget märkvärdigt med det, för vi kände på oss båda två från början att det var något som inte stämde. Vi var från hela början osäker på hur vi skulle göra, framför allt jag. Men i och med jag hade gått så pass långt och hade behövt göra en skrapning om jag skulle göra abort, och det var inget jag ville. Det var inte min rätta utväg. Jag visste att jag på något sätt skulle klara av det, och att Hampus skulle bli en toppen pappa. Jag hade det i baktanken hela tiden. En dag snackade jag allvar med Hampus och vi beslöt oss för att behålla det. Det var inte förens i vecka 18 jag berättade för mamma. Samma gjorde vi med min pojkväns föräldrar, alla tog det så bra. Och hans vänner har inte sagt något illa, trots att de tycker vi är unga så tror de på oss det är jag helt säker på. Jag kommer att ta den hjälp jag får och försöka lista ut något bra. Och barnets pappa har ju nu mera jobb och kan då hjälpa till med ekonomin, men jag vill inte att han ska behöva försörja oss allihopa. Så därför försöker vi att hitta den rätta utvägen nu. Vi kommer även att flytta ifrån Hörby, jag vill här ifrån. Dels för alla falska människor och rykten. Och sedan för att det är väldigt obekvämt och osäkert här, trots att det är en liten by.
Och jag ska säga en sak till att jag ångrar mig inte att jag valde att behålla mitt barn, jag älskar mitt barn, jag älskar det jag valt. Och jag vet att jag är ung, men även en ung mamma kan vara en bra mamma som alla andra mammor. Man behöver inte vara över 25 för att vara en bra mamma.
Och jag kan säga att jag är stolt över att bli ung mamma, för det är inte säkert jag får den chansen igen att bli mamma, jag kanske inte får chansen att få barn igen vem vet? Och det finns många som inte kan få barn hur mycket dem än vill. Så därför är jag stolt över att jag kan få barn och valde att behålla det. Att jag är en av dem miljoner människor som kan få barn, medans den andra miljonen inte kan få, som då aldrig heller får känna på hur det är att vara gravid, hur det är att bli mamma och få ta hand om någon förresten av sitt liv. Jag är stolt att jag får vara den lyckliga människan på miljonen som får känna den lyckan och känslan. Oavsett vad jag än har förlorat eller kommer att förlora så kommer ingenting vara viktigare än det jag har och kommer att få. Alla mammor är lyckliga trots det var planerat eller inte! Tro mig.
Kommentarer
Trackback
