längtan
Just nu längtar jag bara efter att få flytta ut här ifrån.
Inte alls har detta med mina mamma att göra, men jag vet att den dagen jag flyttar ut härifrån så har jag en egen familj. Då har jag ett nytt kapitel i mitt liv som inte många i min ålder har.
Jag har sagt och trott att jag har haft det jobbigt och att ingenting kommer att bli bra i mitt liv. Men jag hade tydligen fel! Just nu väntar jag världens finaste barn tillsammans med världens bästa pojkvän. Mitt liv kan inte bli mycket bättre. Jag önska att fler kunde få känna denna känslan som ja gör just nu.
Hur arg, ledsen eller irriterad jag än är, så är jag alltid den lyckligaste i världen känns det som. Men visst vet jag att det inte tar slut här, jag vet att det ligger mycket bakom det hära jag går igenom.
Jag kommer sitta i samma situation som min mamma om inte värre när mitt barn blivit tonåring. Jag kommer få ta en massa skit rakt upp i huvudet, kommer vara mycket bråk och jobbiga perioder. Men jag är helt säker på att de perioderna går över, för det gjorde det för mig och min mamma.
Visst vet jag om att jag kommer tappa tusen tårar den perioden, kanske är det bara några veckor den varar, månader, år eller flera år. VEM VET?! Men jag kommer att försöka hålla mig lugn för att ingenting ska bli så som det blev mellan mig och min mor. Det är det sista jag vill. Nu vet jag ju själv hur det är att vara ungdom och dum. Så är det ju. Man lär sig av sina misstag. Visst att min mor varit ungdom/tonåring, men i och med att hon bodde i Thailand så blev det inte samma ungdom för henne. Det var mycket jobb och hjälpa föräldrarna för henne så det tog hennes ungdomsliv. Så det klandrar jag inte henne för, trots att jag redan gjort det en gång. Men jag förstår henne nu. Men just nu vill jag bara flytta, känna mer ansvar och förberedda allting. Jag vill känna på hur det känns att ha en egen familj, de som alla säger är det viktigaste i ens liv. Jag vill kunna se in i min egen framtid med sorg och lycka. Och jag längtar så tills lillen kommer ut. Nu är det inte länge till, fast ändå känns det som en evighet till. Jag vill att tiden ska gå fortare så jag får känna doften av min bebis och ge en massa kärlek. Visst att jag kommer att sakna min egen familj som jag bott med, men jag är säker på att de vet och förstår varför jag flyttar ut. Min bror kommer framförallt ha det lite jobbigare utan mig i början, men sen är jag helt säker på att han kommer att klara av det hur bra som helst. Det enda jag kan säga nu är att jag LÄNGTAR!
Inte alls har detta med mina mamma att göra, men jag vet att den dagen jag flyttar ut härifrån så har jag en egen familj. Då har jag ett nytt kapitel i mitt liv som inte många i min ålder har.
Jag har sagt och trott att jag har haft det jobbigt och att ingenting kommer att bli bra i mitt liv. Men jag hade tydligen fel! Just nu väntar jag världens finaste barn tillsammans med världens bästa pojkvän. Mitt liv kan inte bli mycket bättre. Jag önska att fler kunde få känna denna känslan som ja gör just nu.
Hur arg, ledsen eller irriterad jag än är, så är jag alltid den lyckligaste i världen känns det som. Men visst vet jag att det inte tar slut här, jag vet att det ligger mycket bakom det hära jag går igenom.
Jag kommer sitta i samma situation som min mamma om inte värre när mitt barn blivit tonåring. Jag kommer få ta en massa skit rakt upp i huvudet, kommer vara mycket bråk och jobbiga perioder. Men jag är helt säker på att de perioderna går över, för det gjorde det för mig och min mamma.
Visst vet jag om att jag kommer tappa tusen tårar den perioden, kanske är det bara några veckor den varar, månader, år eller flera år. VEM VET?! Men jag kommer att försöka hålla mig lugn för att ingenting ska bli så som det blev mellan mig och min mor. Det är det sista jag vill. Nu vet jag ju själv hur det är att vara ungdom och dum. Så är det ju. Man lär sig av sina misstag. Visst att min mor varit ungdom/tonåring, men i och med att hon bodde i Thailand så blev det inte samma ungdom för henne. Det var mycket jobb och hjälpa föräldrarna för henne så det tog hennes ungdomsliv. Så det klandrar jag inte henne för, trots att jag redan gjort det en gång. Men jag förstår henne nu. Men just nu vill jag bara flytta, känna mer ansvar och förberedda allting. Jag vill känna på hur det känns att ha en egen familj, de som alla säger är det viktigaste i ens liv. Jag vill kunna se in i min egen framtid med sorg och lycka. Och jag längtar så tills lillen kommer ut. Nu är det inte länge till, fast ändå känns det som en evighet till. Jag vill att tiden ska gå fortare så jag får känna doften av min bebis och ge en massa kärlek. Visst att jag kommer att sakna min egen familj som jag bott med, men jag är säker på att de vet och förstår varför jag flyttar ut. Min bror kommer framförallt ha det lite jobbigare utan mig i början, men sen är jag helt säker på att han kommer att klara av det hur bra som helst. Det enda jag kan säga nu är att jag LÄNGTAR!
Kommentarer
Trackback
