it´s complicated
Måste bara skriva av mig lite. Var länge sedan jag behövde göra det och gjorde det! Men nu är det dags igen!
Det var länge sedan jag behövde skriva rader för att lätta på hjärtat. Men nu känns mitt hjärta överbelastat och fullt! Full med massa känslor, huvudet är fullt av tankar, kroppen är full av stess och livet ser mörkt ut just nu!
Trots att jag lever det liv jag vill leva, så kan jag ändå ibland längta tillbaka. Trots att jag vet att om jag hade varit där jag var innan, så hade jag bara velat vara där jag är idag! Allting är så komplicerat!
Jag har världens finaste mamma, världens underbaraste bror, världens vackraste dotter som faktiskt är min! Jag har en pojkvän, jag har pengar, jag har tak över huvudet, jag har mat på bordet, jag har kläder, jag har rent vatten som jag kan tvätta mig med, jag får kärlek varje dag, jag ger kärlek varje dag, jag har äkta vänner, jag vet att jag blir älskad varje dag, jag har en axel att luta mig mot, jag har någon att krama, jag har någon att ta hand om, jag har allt det där jag behöver men det känns som att det ändå inte räcker till ibland.
Jag försöker se allt från den ljusa sidan, jag försöker ge livet en chans. Jag försöker helt enkelt med det mesta, men ibland räcker det inte till. Ibland önskar jag att jag var i en annan värld, en värld där ingen ser eller hör mig. Men sen samtidigt så skulle jag aldrig kunna lämna min dotter. Just nu är det hon som får mig att stå på benen, det är hon som får mig att hålla krafterna uppe. Det är tack vare henne jag inte brytit ihop ännu!
Jag menar inte att jag inte är lycklig, för det är jag. Jag är lycklig, men ibland behövs det mer än tjafs och bråk hemma. Ibland behöver jag också lite tid. Jag behöver också komplimanger ibland. Men det som jag får höra nu mera är bara såna saker som faktiskt sårar mig. Kanske är det på skoj, och kanske menas det inte. Men det gör ändå ont i mig! Jag har aldrig någonsin sagt att jag är perfekt, och tror inte heller det. Jag har aldrig påstått att jag gör allt rätt, och säger saker som jag borde. Men ibland knäcker ord mig så jag själv tappar kontrollen. Jag är lycklig med det jag har, jag älskar mitt liv som den är idag. Jag älskar att se min dotter, älskar att se henne och jag älskar att höra henne skirka! Trots att jag kan bli irriterad om nätterna när hon skriker så hör det till. Det är hennes sätt att berätta att hon faktiskt inte mår bra. Trots att jag har allt det där jag vill ha och är lycklig, så betyder det inte att jag är lycklig varje dag eller hela tiden. Ibland tar det också stopp i mig. Och det har precis tagit stopp! Jag tänker faktiskt inte sitta och ta imot alla ord som faktiskt sårar mig längre! Trots att det kanske på skoj så skiter jag i det, för jag tycker inte det är ett dugg roligt! Jag vill inte ha bråk, men ska det behöva bli det så får det bli det. Jag har blivit mycket lugnare nu mera, men det vilda kan även återvända!
Ni hör säkert hur komplicerat det är, jag vet att jag är lycklig, samtidigt som jag bara känner att jag inte är det! Men det är väl bara en period jag har just nu antar jag?!
Det var länge sedan jag behövde skriva rader för att lätta på hjärtat. Men nu känns mitt hjärta överbelastat och fullt! Full med massa känslor, huvudet är fullt av tankar, kroppen är full av stess och livet ser mörkt ut just nu!
Trots att jag lever det liv jag vill leva, så kan jag ändå ibland längta tillbaka. Trots att jag vet att om jag hade varit där jag var innan, så hade jag bara velat vara där jag är idag! Allting är så komplicerat!
Jag har världens finaste mamma, världens underbaraste bror, världens vackraste dotter som faktiskt är min! Jag har en pojkvän, jag har pengar, jag har tak över huvudet, jag har mat på bordet, jag har kläder, jag har rent vatten som jag kan tvätta mig med, jag får kärlek varje dag, jag ger kärlek varje dag, jag har äkta vänner, jag vet att jag blir älskad varje dag, jag har en axel att luta mig mot, jag har någon att krama, jag har någon att ta hand om, jag har allt det där jag behöver men det känns som att det ändå inte räcker till ibland.
Jag försöker se allt från den ljusa sidan, jag försöker ge livet en chans. Jag försöker helt enkelt med det mesta, men ibland räcker det inte till. Ibland önskar jag att jag var i en annan värld, en värld där ingen ser eller hör mig. Men sen samtidigt så skulle jag aldrig kunna lämna min dotter. Just nu är det hon som får mig att stå på benen, det är hon som får mig att hålla krafterna uppe. Det är tack vare henne jag inte brytit ihop ännu!
Jag menar inte att jag inte är lycklig, för det är jag. Jag är lycklig, men ibland behövs det mer än tjafs och bråk hemma. Ibland behöver jag också lite tid. Jag behöver också komplimanger ibland. Men det som jag får höra nu mera är bara såna saker som faktiskt sårar mig. Kanske är det på skoj, och kanske menas det inte. Men det gör ändå ont i mig! Jag har aldrig någonsin sagt att jag är perfekt, och tror inte heller det. Jag har aldrig påstått att jag gör allt rätt, och säger saker som jag borde. Men ibland knäcker ord mig så jag själv tappar kontrollen. Jag är lycklig med det jag har, jag älskar mitt liv som den är idag. Jag älskar att se min dotter, älskar att se henne och jag älskar att höra henne skirka! Trots att jag kan bli irriterad om nätterna när hon skriker så hör det till. Det är hennes sätt att berätta att hon faktiskt inte mår bra. Trots att jag har allt det där jag vill ha och är lycklig, så betyder det inte att jag är lycklig varje dag eller hela tiden. Ibland tar det också stopp i mig. Och det har precis tagit stopp! Jag tänker faktiskt inte sitta och ta imot alla ord som faktiskt sårar mig längre! Trots att det kanske på skoj så skiter jag i det, för jag tycker inte det är ett dugg roligt! Jag vill inte ha bråk, men ska det behöva bli det så får det bli det. Jag har blivit mycket lugnare nu mera, men det vilda kan även återvända!
Ni hör säkert hur komplicerat det är, jag vet att jag är lycklig, samtidigt som jag bara känner att jag inte är det! Men det är väl bara en period jag har just nu antar jag?!
Kommentarer
Trackback
