may hawbring -

Hejsan bloggen!

Nu är jag tillbaka igen, fast denna gången inte ensam, utan denna gången har jag med mig en lite tjej, som är den vackraste jag sett i hela mitt liv! Ingen, absolut ingen slår hennes söthet!
Förlossningen och så gick bra, går in lite snabbt på hur det gick. Inget detaljerat för det orkar jag ännu inte. Men jag försöker så gott jag kan, om inget annat kan ni ställa frågor så svarar jag på de sen när jag har tid!

Hur som helst åkte vi in fredags kväll, kom fram till sjukhuset strax innan halv 11 på kvällen, äntligen fick jag åka in! Jag trodde jag var död, men sen kom jag på att hade jag varit död hade jag aldrig fått känna den smärtan! Så då insåg jag att jag verkligen levde!! Hemsk smärta, men jag kan säga nu efteråt att det var det fan VÄRT! Från att vi kom in tills hon kom ut tog det 8 timmar och 5 minuter för att vara exakt! Inte speciellt lång tid, men när jag låg där med alla värkar så kändes det som att det aldrig skulle ta slut!! Jag fick massor av bedövning, typ alla möjliga? Ja, jag kommer inte ihåg ett skit om bedövningarna, men jag vet om att jag tog det mesta men att inget av de hjälpte! Jag hade så ont tillslut att jag bad om kejsarsnitt, men nej glöm det unge dam det fick jag inte! Jag var öppen 2cm när vi kom in, och de sa att det kunde dröja ett bra tag innan jag skulle öppna mig mer, ja tack för den varningen! Jag trodde att allting skulle gå fort efter man öppnat sig lite, men jag hade fel! Vid 6 på morgonen dagen därpå alltså Lördag, känner jag en extrem smräta och jag ber om bad och jag badar men klarar verkligen ingenting längre, jag går upp! Mår illa gör jag också och kräks flera gånger. Härlig upplevelse det där, med att ha så jäkla ont och kräkas samtidigt!
Tillslut erbjöd de mig ryggbedövning och jag tacka såklart "ja" till allt som erbjöds! (Vilket man verkligen inte ska göra i vanliga fall!) Barnmorskan kände och sa att jag nästan var öppen 5cm, men att hon skulle försöka att prata med narkosläkaren om det ändå gick bra om jag fick ta bedövningen lite innan, och det gick bra! Men när han kommer in i rummet får jag en konstig känsla i hela kroppen, och jag känner mig skit nödig rent ut sagt och känner bara hur det trycker neråt vid mitt kön! Jag känner hur jag bara vill trycka ut något och jag skrek och kunde inte hålla det inne längre, så jag sa till om att det var påväg, att det var något som var i vägen och så.. Men ingen lyssnade på mig vilket gjorde mig jävligt förbannad! Så istället satte de in sprutan i ryggen på mig och bad mig slappna av. Jag tänkte "jävla idioter som ber en slappna av när ungen är påväg ut!" , men barnmorskan sa att så snabbt kan du inte ha öppnat dig, alltså från klockan 6 till nästan halv 7, men efter att jag fick sprutan och la mig ner så kände jag att det var nära, riktigt nära! Jag sa till ännu en gång, eller denna gången skrek jag av min smärta och hur förbannad de gjorde mig som bad mig hålla ut, och sa att det inte var sant att det var dags. Men barnmorskan gav det en chans, sen säger hon: -Jo, du har rätt. Det är påväg ut!
Ja, tacka fan för att ni lyssnar och har förståelse asså! Jag var skit arg och ville bara slå ner allt som fanns runt omkring mig! Stackars Hampus som fick stå där och lyssna och inte veta vad han kunde göra för att det skulle bli bra! Men han var duktig, han var ett bra stöd! Och han kunde inte ha gjort det mycket bättre! Hur som helst så när barnmorskan och undersköterskan fick reda på att det var dags fick de panik och sprang runt som två galan höns och visste inte vart de skulle börja! De hade ju inte förberett sig alls. Så där la jag och krysta, men barnmorskan ber mig hålla mig! HÅLLA MIG, TÄNKTE JAG! Men jag försökte för att inte göra de irriterade eller stressade, jag höll mig i någon minut, men sen fan gick det inte mer. Jag krysta och krysta, sen kom barnmorskan och hjälpte mig att dra ut miraklet. Äntligen var allt över, och smärtan kändes inte mer! Jag hade äntligen fått ut min dotter och hon var det vackraste mina ögon sett! Både jag och Hampus grät, jag var så glad och jag kände mig stolt som klarade allting så fint! Hampus klippte navelstängen, och jag krystade ut livetsträd (moderkakan) och sen vägdes lillan och mätes. Hon vägde 3010gram och var 51cm lång. Hon är helt perfekt! Vi ringde samtal, smsade, skickade bilder till nära och kära och sen vid 12 på dagen kom mamma och min bror dit. Precis innan jag blev flyttad till patienthotellet. Mamma som blivit mormor trodde att hon skulle bli mindre, men tyckte att hon var fantastiskt fin, och min bror kom in och såg ut som en stolt morbror! Alla var verkligen nöjda under resten av dagen.
Undrar ni något mer om förlossningen så fråga, jag kan ha missat mycket. Men har skrivit det jag kommer ihåg! Jag passar på att blogga när lillan sover, som hon gör just nu till exempel! Inatt har hon sovit hyfsat bra, ialla fall för att vara henne! Men det var för hon fick mat rätt sent igår kväll för vi märkte inte att hennes flaska var igen täppt av något! Jag kan tyvärr inte amma henne, för att jag har överbelastat med mjölk så hon får inget stadigt grepp om mitt bröst så hon vill inte äta. Ammade henne första natten och dagen sen så gick det inte mera. Så fick köpa extra mjölk till henne, för alla bröstpumpar var slut. Men igår fick Hampus tag på den sista, tack och lov. Så nu har hon fått min mjölk igen och äter som in i gör hon också, så nu har jag inte ont i mina bröst och det blir ingen explotion idag inte:). Den lilla flicka som vi fått ska förresten få namnet Haley! Men nu har jag inget mer att skriva, ska försöka in och läsa mail och så. Hörs sen när jag har tid igen!♥


Stolt mor, med en vacker dotter!