Såhär är det.. 100306*
Det finns en sak som jag har velat berätta länge nu. En sak som fått mig att må så dåligt. En sak sm fått mig på hundra tankar, hur jag ska göra med allt, om jag vill länga bort det bara sådär?!
Det har varit en sak jag varit väldigt rädd att berätta för min mamma, och även för Hampus föräldrar.
En sak jag verkligen trodde aldrig skull hända mig, eller ja inte just nu ialla fall. Inte på flera år!
Det är nånting som skrämt mig och Hampus rejält.. Vi har inte själva vetat om det länge, utan jag fick reda på det för ca 2 veckor sedan! Förstår ni då vilken panik. Jag skrev på någon blogg inlägg att jag skulle berätta det för er efter allt har löst sig, och det har det nu! Vi har berättat det för våra föräldrar och är själv medvetna om vad vi ger oss in på! Så idag hade jag tänkt att berätta det för er!
För ungefär två veckor sedan hade jag en tid hos barnmorskan för ett graviditetstest, jag satt inne på toaletten så jäkla länge, för att jag inte kunde kissa. Jane var med mig den dagen då jag gjorde det. Tillslut så fick jag ut lite, och det räckte sa läkaren! Efter nåna minuter kallar hon på mig och vi går in i ett rum, jag var nervös. Jag visste inte hur jag skulle ta det riktigt. Jag var så säker på att det skulle gå bra.
När vi kommer in i rummet ställer hon mig frågor om liksom hur jag reagerat och sådant. Jag berättar hur då jag mått och reagerat. Då säger hon;
- ja det kan stämma. Provet visa positivt! (och ser dessutom glad ut!)
Jag titta snabbt på Jane, visste inte vad jag skulle säga elle göra?!
Jag visste inte om jag ville gråta, skratta, skrika eller le.. Jag visste ingenting! Jag visste bara att jag var rädd för att berätta det för mamma, och Hampus föräldrar. Det var det enda jag visste..
Men hur som helst så är det såhär att vi har berättat det för våra föräldrara nu, och det gick så jäkla bra! Jag som var rädd för min mamma, jag hade så fel. Hon var lugn och tog det så bra! Hon gav inte mig eller hampus en enda utskällning, och för hampus föräldrar gick det jätte bra!
Jag är nu i 18:onde veckan, och vi ska behålla barnet. Jag bryr mig inte vad någon annan säger. Det är mitt liv, mina val. Vilket innebär att jag skiter i vad ni andra tycker. Om ni tycker jag är dum i huvudet eller inte. Jag trivs med mitt val!(: nu är det sagt. Kommer skriva mer senare! nu ska vi till hampus kusin! <3
Det har varit en sak jag varit väldigt rädd att berätta för min mamma, och även för Hampus föräldrar.
En sak jag verkligen trodde aldrig skull hända mig, eller ja inte just nu ialla fall. Inte på flera år!
Det är nånting som skrämt mig och Hampus rejält.. Vi har inte själva vetat om det länge, utan jag fick reda på det för ca 2 veckor sedan! Förstår ni då vilken panik. Jag skrev på någon blogg inlägg att jag skulle berätta det för er efter allt har löst sig, och det har det nu! Vi har berättat det för våra föräldrar och är själv medvetna om vad vi ger oss in på! Så idag hade jag tänkt att berätta det för er!
För ungefär två veckor sedan hade jag en tid hos barnmorskan för ett graviditetstest, jag satt inne på toaletten så jäkla länge, för att jag inte kunde kissa. Jane var med mig den dagen då jag gjorde det. Tillslut så fick jag ut lite, och det räckte sa läkaren! Efter nåna minuter kallar hon på mig och vi går in i ett rum, jag var nervös. Jag visste inte hur jag skulle ta det riktigt. Jag var så säker på att det skulle gå bra.
När vi kommer in i rummet ställer hon mig frågor om liksom hur jag reagerat och sådant. Jag berättar hur då jag mått och reagerat. Då säger hon;
- ja det kan stämma. Provet visa positivt! (och ser dessutom glad ut!)
Jag titta snabbt på Jane, visste inte vad jag skulle säga elle göra?!
Jag visste inte om jag ville gråta, skratta, skrika eller le.. Jag visste ingenting! Jag visste bara att jag var rädd för att berätta det för mamma, och Hampus föräldrar. Det var det enda jag visste..
Men hur som helst så är det såhär att vi har berättat det för våra föräldrara nu, och det gick så jäkla bra! Jag som var rädd för min mamma, jag hade så fel. Hon var lugn och tog det så bra! Hon gav inte mig eller hampus en enda utskällning, och för hampus föräldrar gick det jätte bra!
Jag är nu i 18:onde veckan, och vi ska behålla barnet. Jag bryr mig inte vad någon annan säger. Det är mitt liv, mina val. Vilket innebär att jag skiter i vad ni andra tycker. Om ni tycker jag är dum i huvudet eller inte. Jag trivs med mitt val!(: nu är det sagt. Kommer skriva mer senare! nu ska vi till hampus kusin! <3
Kommentarer
Postat av: Jane
Mm så himla glad för er skull gumman :D är glad att få vara den första som fick veta :) kommer finnas för dig dag som natt :) bara till att ringa mig när de är något. Kommer aldrig lämna din sida :) <333
Trackback
