may hawbring -

För ungefär två månader sedan fick jag reda på att jag var gravid.
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när barnmorskan sa att det var positivt. Jag hade bara en rädsla inom mig. Det första jag tänkte på var;
- Vad kommer mamma att säga? Kommer hon att döda mig?
Jag var allmänt rädd. Tänk att mitt liv skulle förändras helt,
tänk att jag själv skulle bli kallad mamma.
Jag hade gått förlångt för att ta en medicinsk abort,
så skulle jag välja att ta bort det så skulle jag behövt skrapa.
När jag fick reda på det så blev jag genast osäker.
Från början var jag helt säker på att jag ville göra abort.
Ialla fall en medicinsk, men att skrapa var inte min utväg. Det var inte det jag ville.
Och att jag inte ville det var inte för att det skulle göra ont eller
för att det skulle hända något med mig.
Men för att den lilla varelsen som ligger i min mage
inte längre var ett foster, utan den var så mycket mer än det.
Jag fick reda på min graviditet rent för sent. Jag märkte det för sent.
Men trots det så kunde jag tänka, jag fick välja vad jag skulle göra.
Det som gjorde mig mest rädd var mamma. Vad skulle jag säga till henne?
Hur skulle jag någonsin kunna möta min mamma med att jag va gravid?! Jag var livrädd.
Och nu när allt var så bra, nu när alla problem var över.
Men efter jag bestämde mig för att behålla barnet,
så fick jag göra mig stark för att stå på mina egna ben
och berätta det för min mamma också.
Jag ska ju trots allt bli mamma själv hade jag i huvudet hela tiden.
En dag berättade jag det, då jag var i 18 veckan,
2 veckor efter jag själv fått reda på att jag var gravid.
Mamma som jag var så rädd för, tog det som om hon visste det.
Det lättade så mycket på mitt hjärta.
Just i den stunden insåg jag att min mamma är så mycket bättre än vad jag trott om henne,
att min mamma är bäst i hela världen till och med.
Men sen att mina vänner lämna mig är en annan sak.
Jag bryr mig inte att jag förlorat så pass många vänner för att jag valt att behålla mitt barn.
Det är trots allt mitt val, mina egna konsekvenser och det är jag som
ska ta hand om det ingen annan! Det är egentligen nu man behöver sina vänner,
men i och med att mina vänner som jag trodde var äkta inte vill finnas så
är jag nöjd med att jag valt bort dom ur mitt liv.
Jag har vänner som stöttar mig, som hjälper mig och ställer upp i alla lägen.
Vänner jag inte trodde var äkta, visade sig vara äkta!
Jag är nöjd med det jag har, och trots att jag kanske varit en oansvarig 16åring,
så betyder det inte att jag inte kan förändra mig. Det betydet inte att jag alltid kommer att vara det.
Redan idag känner jag att jag tar mer ansvar än någonsin. Mer än flera 16åringar gör.
Och jag anser också att bli gravid och kunna ta ansvar för något man själv gjort är ansvarigt.
Mer ansvarigt än något annat.
Att kunna ta konsekveneserna för att ta hand om ett nytt liv,
och kunna ta hand om ett liv för alltid är inget oansvarigt anser jag det som.
Jag beundrar jätte många unga mammor som väljer något ingen annan gör.
Och jag är själv säker på att jag kommer att klara att ta hand om mitt barn,
tillsammans med barnets pappa. Jag är säker att det kommer att gå bra.
Och trots tider då jag bara vill vara ung igen kommer jag aldrig att ångra det val
jag gjorde för ca 2 månader sen idag. Och jag kan ärligt säga att jag skiter i allas åsikter!