may hawbring -

Nu är det som sagt inte många veckor kvar, på Onsdag så är det bara 9 hela veckor kvar tills bebisen är beräknat till. Det känns som en dröm, en dröm som är sann men ändå overklig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på bästa sätt, men jag längtar fruktansvärt mycket det räcker att ni vet det! Jag har hundra känslor och tusen tankar nu mera, allting är blandat. På både ett bra och dåligt sätt, men det är väl så det ska vara antar jag.
Tiden rinner iväg så fort nu mera och jag är glad för det, så slipper jag sitta och längta efter att miraklet ska komma ut, men samtidigt så vill jag att tiden ska gå lite långsammare så att jag hinner leva sista tiden som icke mamma, så att jag hinner att vänja mig och se allting från ett annat perspektiv. Trots att jag längtar så mycket tills mitt barn kommer ut, så vill jag ändå utnyttja den sista tiden som jag har nu. Jag vill se mig omkring och leva mitt liv innan jag blir mamma om några veckor. Och med det menar jag inte att jag inte vill bli mamma och inte är redo för det, för det är jag, det var jag redan sen jag tog mitt beslut om att behålla det. Men trots att jag valde att behålla mitt barn så vill jag ändå leva den sista tiden i mitt liv som ungdom, eller ett barn till och med. För trots att jag ska bli mamma så är jag fortfarande ett barn och det kommer jag att vara ett bra tag till och för min mamma kommer jag alltid att vara ett barn, trots att jag är gammal så kommer jag alltid att vara ett litet barn i hennes ögon.
Men jag ångrar absolut inte att jag valt att bli mamma, och kommer aldrig att göra det. För sen när mireklet kommit till världen kommer det att kännas som mitt riktiga liv, kommer kännas konstigt i början kanske. Men jag kommer att inse att jag har allt som jag kan ha i mitt liv och njuta av varje sekund och skrik jag får höra! Jag tror att ni som läser detta mer eller mindre förstår mina känslor och mina tankar kring det hela.


man kommer alltid att vara ett litet barn i sin mammas ögon!