unga föräldrar
Jag måste bara ta upp det här med att vara unga föräldrar och många som vill ha barn i min ålder och i min omvgivning.
Jag har själv barn och jag är ung, väldigt ung om jag får lov att säga det själv.
Och jag vet att är man i min ålder så vill man gärna ha barn, man älskar barn fram tills man själv en dag och står där och ser graviditetstestet. Jag säger inte att man inte blir glad, för det blir man. Men samtidigt så blir man ledsen, sårad och frustrerad. Man vet inte var man ska vända sig, man vet inte vad man ska göra för minn, man vet inte var man ska vända blicken, man vet helt enkelt ingenting!
Jag vet hur det är, jag blev så när jag visste att jag var gravid.
Jag var rädd, så jävla rädd! Men det var ingenting som inte gjorde mig glad, för jag var glad, överlycklig dessutom! Men det som jag fick upp i huvudet var; - hur fan ska jag kunna stå där framför min mamma och berätta detta? hur ska jag berätta det? kommer mamma att döda mig, kommer hon att hata mig och aldrig mer ha med mig att göra? vad kommer hon att göra?!
Det var det som var i mitt huvud dygnet runt, det var de som fick mig att bli så sårad. Jag ville inte skada någon som inte gjort mig något och jag ville inte förlora min enda mor, den enda i hela världen som älskar mig på riktigt och som förstår hur jag verkligen mår!
Jag visste ingenting, jag kände mig stum och bortblåst! Jag önska att jag kunde läsa tankar just den sekunden, så att jag kunde veta vad min mamma skulle säga.. Men det kunde jag inte, istället fick jag chansa, min enda chans. Det var min sista chans och min sista utväg. För min mamma förtjänade ialla fall att få veta det.
Jag var rädd så jävla rädd innan jag skulle öppna truten och berätta det. Min vän Anna var där och Hampus med. Men vad skulle det hjälpa? Anna sa till mig att berätta det så det kunde lätta lite på hjärtat. Jag försökte finna mod i mig själv, jag försökte stå på mina två ben och säga det här; - mamma jag är gravid!
Men gick det? - Nej!
Jag stod där länge och gick fram och tillbaka, mamma misstänkte att det var något. Men när jag skulle berätta det fick jag inte fram ett pip. Jag var så rädd, jag skakade av rädsla. Fan, jag trodde inte att det skulle vara så jävla farligt. Men när man vl sitter i knipan så är det fan så mycket värre än vad man tror.
Att jag berättar allt detta är för att jag ska komma till en sak som jag vill att ni som vill ha barn eller vill skaffa barn i ung ålder vet att innan man kommer till denna fasen som jag är i just nu "ung mamma" så krävs det en hel del. Mest mod och jobbiga nätter med tankar som flyger runt och inte ger en svar..!
Innan man kommer hit och är mamma/pappa så kräver allt tålamod. Och vissa har gott om tålamod, medans andra inte har det alls!
Man får räkna med sig tårar, blod och svett helt enkelt.
Hur som helst det var inte det jag skulle berätta. Utan det jag vill komma till är att visst är det underbart att vara mamma, det är det. Men om man är ung så har man mycket att se fram imot, man vill festa, vara med vänner, resa och allt vad det innebär att vara ungdom!
Blir mamma mamma som tonåring så får man helt enkelt offra allt det där. Och för min del så bryr jag mig inte. Men ni som vill ha barn som ungdom, tänkt igenom noga. Gör inga för hastiga beslut. Ni har flera år på er att skaffa barn. Vill ni leva livet, go for it! Barn kan vänta, gör det när ni tröttnat på allt vad det innebär att vara ungdom. Det är ingenting jag säger till er bara för att jag själv ångrar mig. ABSOLUT inte, jag ser många idag som är i min ålder som vill ha barn, framför allt tjejer. Tjejer är alltid mer barn älskare, men jag menar inte att killarna inte är det. Men när en tjej vill ha barn i min ålder så vill killen oftast inte. Och då ska man inte tvinga dem. Barn är inte bara nånting man gör och får. Barn är så mycket mer än så. Det är ett helt nytt liv, ett liv ni kommer att ta hand om förresten av eran liv. Trots att barn blir vuxna, men det är ert kött och blod. Ni ska kunna ge dem kärlek och kunna ge dem stöd! Kom ihåg barn bad inte om att få komma till, NI gjorde dem/den!
Så ni som vill ha barn men era killar inte vill. Låt dem ta sin lilla tid, låt de tänka, låt de mogna sig vid tanken. Barn kommer ni inte bara att få när ni är ungdom, även fast det händer. Ni kan få barn i 25-30 års åldern också. Stressa inte killarna, killarna mognar senare än tjejer.!
Det innebär mycket att vara unga föräldrar, tro det eller ej!
Jag som alltid älskat barn och kommit bra överens med barn blev själv chockad när jag fick reda på det. Så vad tror ni killarna blir? De blir ju vettskrämmda. Tänk på de här stackars killarna också. För man är alltid två om att göra barn! Vänta tills ni gjort det ni vill, sen kan ni skaffa barn.
Jag hade inte själv skaffat barn i denna åldern om jag inte hade varit i 18e veckan. Men när man är i 18e veckan så har man gått över halva tiden. Vill man då ta död på någon oskyldig liten varelse?
Nej, inte i mitt liv. Jag har inte mage till att göra något sånt.! Jag har knappt mage till att låta henne skrika. Det skär i mig!
Så ni som är unga och vill ha barn, tänk igenom allting noga! Men ingenting säger att det inte är underbart med barn som ungdom. Det är fantastiskt!
hon är min räddare.
hon är min skatt.
hon är mitt ljus och min mörker.
hon är mina andetag och mina hjärtslag.
jag älskar henne otroligt mycket- för dig kan jag göra det tusen gånger om!
Jag har själv barn och jag är ung, väldigt ung om jag får lov att säga det själv.
Och jag vet att är man i min ålder så vill man gärna ha barn, man älskar barn fram tills man själv en dag och står där och ser graviditetstestet. Jag säger inte att man inte blir glad, för det blir man. Men samtidigt så blir man ledsen, sårad och frustrerad. Man vet inte var man ska vända sig, man vet inte vad man ska göra för minn, man vet inte var man ska vända blicken, man vet helt enkelt ingenting!
Jag vet hur det är, jag blev så när jag visste att jag var gravid.
Jag var rädd, så jävla rädd! Men det var ingenting som inte gjorde mig glad, för jag var glad, överlycklig dessutom! Men det som jag fick upp i huvudet var; - hur fan ska jag kunna stå där framför min mamma och berätta detta? hur ska jag berätta det? kommer mamma att döda mig, kommer hon att hata mig och aldrig mer ha med mig att göra? vad kommer hon att göra?!
Det var det som var i mitt huvud dygnet runt, det var de som fick mig att bli så sårad. Jag ville inte skada någon som inte gjort mig något och jag ville inte förlora min enda mor, den enda i hela världen som älskar mig på riktigt och som förstår hur jag verkligen mår!
Jag visste ingenting, jag kände mig stum och bortblåst! Jag önska att jag kunde läsa tankar just den sekunden, så att jag kunde veta vad min mamma skulle säga.. Men det kunde jag inte, istället fick jag chansa, min enda chans. Det var min sista chans och min sista utväg. För min mamma förtjänade ialla fall att få veta det.
Jag var rädd så jävla rädd innan jag skulle öppna truten och berätta det. Min vän Anna var där och Hampus med. Men vad skulle det hjälpa? Anna sa till mig att berätta det så det kunde lätta lite på hjärtat. Jag försökte finna mod i mig själv, jag försökte stå på mina två ben och säga det här; - mamma jag är gravid!
Men gick det? - Nej!
Jag stod där länge och gick fram och tillbaka, mamma misstänkte att det var något. Men när jag skulle berätta det fick jag inte fram ett pip. Jag var så rädd, jag skakade av rädsla. Fan, jag trodde inte att det skulle vara så jävla farligt. Men när man vl sitter i knipan så är det fan så mycket värre än vad man tror.
Att jag berättar allt detta är för att jag ska komma till en sak som jag vill att ni som vill ha barn eller vill skaffa barn i ung ålder vet att innan man kommer till denna fasen som jag är i just nu "ung mamma" så krävs det en hel del. Mest mod och jobbiga nätter med tankar som flyger runt och inte ger en svar..!
Innan man kommer hit och är mamma/pappa så kräver allt tålamod. Och vissa har gott om tålamod, medans andra inte har det alls!
Man får räkna med sig tårar, blod och svett helt enkelt.
Hur som helst det var inte det jag skulle berätta. Utan det jag vill komma till är att visst är det underbart att vara mamma, det är det. Men om man är ung så har man mycket att se fram imot, man vill festa, vara med vänner, resa och allt vad det innebär att vara ungdom!
Blir mamma mamma som tonåring så får man helt enkelt offra allt det där. Och för min del så bryr jag mig inte. Men ni som vill ha barn som ungdom, tänkt igenom noga. Gör inga för hastiga beslut. Ni har flera år på er att skaffa barn. Vill ni leva livet, go for it! Barn kan vänta, gör det när ni tröttnat på allt vad det innebär att vara ungdom. Det är ingenting jag säger till er bara för att jag själv ångrar mig. ABSOLUT inte, jag ser många idag som är i min ålder som vill ha barn, framför allt tjejer. Tjejer är alltid mer barn älskare, men jag menar inte att killarna inte är det. Men när en tjej vill ha barn i min ålder så vill killen oftast inte. Och då ska man inte tvinga dem. Barn är inte bara nånting man gör och får. Barn är så mycket mer än så. Det är ett helt nytt liv, ett liv ni kommer att ta hand om förresten av eran liv. Trots att barn blir vuxna, men det är ert kött och blod. Ni ska kunna ge dem kärlek och kunna ge dem stöd! Kom ihåg barn bad inte om att få komma till, NI gjorde dem/den!
Så ni som vill ha barn men era killar inte vill. Låt dem ta sin lilla tid, låt de tänka, låt de mogna sig vid tanken. Barn kommer ni inte bara att få när ni är ungdom, även fast det händer. Ni kan få barn i 25-30 års åldern också. Stressa inte killarna, killarna mognar senare än tjejer.!
Det innebär mycket att vara unga föräldrar, tro det eller ej!
Jag som alltid älskat barn och kommit bra överens med barn blev själv chockad när jag fick reda på det. Så vad tror ni killarna blir? De blir ju vettskrämmda. Tänk på de här stackars killarna också. För man är alltid två om att göra barn! Vänta tills ni gjort det ni vill, sen kan ni skaffa barn.
Jag hade inte själv skaffat barn i denna åldern om jag inte hade varit i 18e veckan. Men när man är i 18e veckan så har man gått över halva tiden. Vill man då ta död på någon oskyldig liten varelse?
Nej, inte i mitt liv. Jag har inte mage till att göra något sånt.! Jag har knappt mage till att låta henne skrika. Det skär i mig!
Så ni som är unga och vill ha barn, tänk igenom allting noga! Men ingenting säger att det inte är underbart med barn som ungdom. Det är fantastiskt!
hon är min räddare.
hon är min skatt.
hon är mitt ljus och min mörker.
hon är mina andetag och mina hjärtslag.
jag älskar henne otroligt mycket- för dig kan jag göra det tusen gånger om!
Kommentarer
Postat av: Nellie
Hej May! Jag ville bara säga att du e nog den yngsta mamman jag läst om som verkligen verkar jätte duktig:) och jag e själv 18 år och jag blev gravid när jag va 17 år och när jag fick reda på att jag va gravid så blev jag oxå överlycklig men jag va bara i vecka 7 och sen gick det ett tag och jag visste att något va fel och då fick jag åka in och göra ultraljud och då vissade det sig att fostret hade fastnat i vecka 8. Jag blev hemskt ledsen, men jag ville verkligen ha barn så min pojkvän och jag testade igen och jag blev gravid och men fick missfall den gången oxå, så jag tänkte att jag ska vänta med jag vet verkligen att jag vill ha barn för jag gillar barn och vill såklart ha ett eget en dag. Men jag tycker verkligen att du e jätte modig och stark mamma och jag hoppas jag kan bli så lycklig en dag som du när jag får barn:) kram Nellie
Postat av: may hawbring
först så vill jag tacka dig för allt fint!
sen så beklagar jag verkligen över allt som hänt.!
det är tråkigt att de som vill barn inte kan få barn. det måste vara en hemsk känsla. jag kan inte ens leva mig in i det. :(
men låt det komma med känsla så önskar jag er /dig all lycka till!(: <3
Trackback
