deppig
Alla dagar är som sagt inte alltid lika bra, så är det ju bara!
Och även en lycklig mamma som har allt det hon behöver kan falla och minnas.
Jag är kanske lycklig för det mesta, men även jag kan må dåligt och vara deppig.
Och det är absolut ingenting jag skäms över. Det är naturligt tycker jag! Jag behöver inte alltid leka lycklig eller glad, jag behöver inte alltid visa att jag mår bra, vilket vissa gör! Jag skäms inte ett dugg över att jag har det jag vill ha här i livet men ändå kan känna mig deprimerad. Det är naturligt, det är faktiskt normalt!
Som idag mår jag bra, men ändå så har jag en känsla som får mig deppig. Och jag vet inte riktigt vad det är för fel, men vissa dagar är man bara så! Säkert inte bara jag som känner så ibland..
Så jag tänker skriva av mig här på bloggen lite, och det betyder inte att någon av er som läser måste läsa det.. Utan detta är en blogg som jag skriver om allt mellan himmel och jord. Och det var därför denna bloggen skappades för att jag ville skriva av mig mina känslor och tankar. Men som med tiden utvecklats och blivit lite mer öppen om allting i mitt liv. Men bloggen har jag för att jag ska kunna skriva av mig.. Men ni behöver absolut inte läsa det!
Allting har gått så himla fort de senaste året. Ibland undrar jag om det ens bara gått ett år. Det känns som det gått flera år sedan jag var ungdom, var ute och rende varje kväll, var ute sent om kvällarna med vännerna, hitta på en massa skit, var otrevlig och jävlig mot alla i min väg, festa varje helg, shoppa och bara tänkte på mig själv och ingen annan! Det känns som det var typ 3-4 år sedan jag stod där och höll på som jag gjorde och tänkte så som jag gjorde då. Men sanningen är den att det bara gått endast ett år. Jag kan inte förstå det eller få in det i huvudet! Jag menar för ett år sedan mådde jag skit! Jag var deprimerad, osäker på allting i mitt liv, livrädd för ensamhet och stod inte stabilt på mina fötter. Och det är ingenting som säger att jag står stabilt idag heller, men idag är jag självständig och gör det som är viktigast för mig. Alltså att ta hand om min dotter och ge henne all kärlek som hon kan få.. Ser till att hon har det bra och ger henne min närhet varje lite sekund. Och det är ingenting som stör mig eller nånting jag inte vill göra! Jag älskar min roll som mamma, speciellt min roll som mamma till henne! Just till henne! Och det finns ingenting som har med henne jag ångrar, absolut ingenting! Trots att beslutet var svårt i början, så ångrara jag inte en enda minut att jag behöll henne och får ha henne här bredvid mig varje liten minut.. Jag är tvärtom, jag är stolt över att ha henne bredvid mig hela tiden. Hon var kanske inte planerad, men egentligen spelar det någon roll?
Jag älskar henne, jag tar hand om henne och hon kommer först i alla lägen. Jag är precis som alla andra mammor eller förälder och det är Hampus med. Men skillanden är bara att de planerat sitt/sina barn, vilket inte vi gjorde. Men det finns ingenting som säger att vi inte älskar henne lika mycket som alla andra älskar sina ungar. ABSOLUT INTE!! Och att jag känner mig deppig lite då och då, beror inte på henne eller på hur hon har förändrat mitt liv.. Men ibland kan man minnas det man gått igenom och så kanske man tänker; "tänk om"
Jag kan ärligt säga att jag saknar att vara ute med vänner, saknar att liksom bara kunna ge mig min egen tid, saknar att bara behöva tänka på mig själv, saknar att festa och glida runt och känna mig som en riktig tonåring/ungdom. Det låter kanske helt jävla dumt och egoistiskt! Men jag är ärlig. Men förutom det så önskar jag också att min dotter var med mig hela hela tiden.. För jag älskar hennes närhet och vill ha henne nära mig varje minut! Men trots det så kan jag ibland tänka och säga till mig själv; "jag borde ha väntat, ialla fall några år till!"
Men ingenting av det är hennes fel! Hon valde aldrig att finnas, hon valde aldrig detta! Och det är inte hennes fel, det var mitt och Hampus. För vi båda visste vad som kunde hända under ett samlag! Men vi har aldrig lagt skulden på oss ändå, för detta var något av det bästa som hänt oss bägge. Hon var den absolut bästa oplanderade grej vi gjort i hela våran liv. Ialla fall för mig! Men ibland kan jag ändå sitta och minnas och tänka tillbaka på den gamla goda tiden, då man bara hade sig själv och vännerna. Man var bara allmänt busig och olydig. Men så är det ju. Och jag saknar hur det har varit och hur det kunde vatt.. Men jag vill ändå att min dotter ska vara med mig hela tiden, trots om det hade blivit som förr!
Att jag är deppig är för att jag aldrig hunnit tänka igenom saker, för att jag inte vågar berätta för någon hur jag verkligen känner, för att jag har så många dåliga men ändå bra minnen som jag minns och tänker på ofta. Det är de som gör mig deppig och less ibland! Jag tror ialla fall att det är det.
För ingenting av min deppighet eller osäkerhet har med min familj att göra, och speciellt inte med min dotter att göra och mina val med henne.. Trots att det förändrat mitt liv en hel del..
Och även en lycklig mamma som har allt det hon behöver kan falla och minnas.
Jag är kanske lycklig för det mesta, men även jag kan må dåligt och vara deppig.
Och det är absolut ingenting jag skäms över. Det är naturligt tycker jag! Jag behöver inte alltid leka lycklig eller glad, jag behöver inte alltid visa att jag mår bra, vilket vissa gör! Jag skäms inte ett dugg över att jag har det jag vill ha här i livet men ändå kan känna mig deprimerad. Det är naturligt, det är faktiskt normalt!
Som idag mår jag bra, men ändå så har jag en känsla som får mig deppig. Och jag vet inte riktigt vad det är för fel, men vissa dagar är man bara så! Säkert inte bara jag som känner så ibland..
Så jag tänker skriva av mig här på bloggen lite, och det betyder inte att någon av er som läser måste läsa det.. Utan detta är en blogg som jag skriver om allt mellan himmel och jord. Och det var därför denna bloggen skappades för att jag ville skriva av mig mina känslor och tankar. Men som med tiden utvecklats och blivit lite mer öppen om allting i mitt liv. Men bloggen har jag för att jag ska kunna skriva av mig.. Men ni behöver absolut inte läsa det!
Allting har gått så himla fort de senaste året. Ibland undrar jag om det ens bara gått ett år. Det känns som det gått flera år sedan jag var ungdom, var ute och rende varje kväll, var ute sent om kvällarna med vännerna, hitta på en massa skit, var otrevlig och jävlig mot alla i min väg, festa varje helg, shoppa och bara tänkte på mig själv och ingen annan! Det känns som det var typ 3-4 år sedan jag stod där och höll på som jag gjorde och tänkte så som jag gjorde då. Men sanningen är den att det bara gått endast ett år. Jag kan inte förstå det eller få in det i huvudet! Jag menar för ett år sedan mådde jag skit! Jag var deprimerad, osäker på allting i mitt liv, livrädd för ensamhet och stod inte stabilt på mina fötter. Och det är ingenting som säger att jag står stabilt idag heller, men idag är jag självständig och gör det som är viktigast för mig. Alltså att ta hand om min dotter och ge henne all kärlek som hon kan få.. Ser till att hon har det bra och ger henne min närhet varje lite sekund. Och det är ingenting som stör mig eller nånting jag inte vill göra! Jag älskar min roll som mamma, speciellt min roll som mamma till henne! Just till henne! Och det finns ingenting som har med henne jag ångrar, absolut ingenting! Trots att beslutet var svårt i början, så ångrara jag inte en enda minut att jag behöll henne och får ha henne här bredvid mig varje liten minut.. Jag är tvärtom, jag är stolt över att ha henne bredvid mig hela tiden. Hon var kanske inte planerad, men egentligen spelar det någon roll?
Jag älskar henne, jag tar hand om henne och hon kommer först i alla lägen. Jag är precis som alla andra mammor eller förälder och det är Hampus med. Men skillanden är bara att de planerat sitt/sina barn, vilket inte vi gjorde. Men det finns ingenting som säger att vi inte älskar henne lika mycket som alla andra älskar sina ungar. ABSOLUT INTE!! Och att jag känner mig deppig lite då och då, beror inte på henne eller på hur hon har förändrat mitt liv.. Men ibland kan man minnas det man gått igenom och så kanske man tänker; "tänk om"
Jag kan ärligt säga att jag saknar att vara ute med vänner, saknar att liksom bara kunna ge mig min egen tid, saknar att bara behöva tänka på mig själv, saknar att festa och glida runt och känna mig som en riktig tonåring/ungdom. Det låter kanske helt jävla dumt och egoistiskt! Men jag är ärlig. Men förutom det så önskar jag också att min dotter var med mig hela hela tiden.. För jag älskar hennes närhet och vill ha henne nära mig varje minut! Men trots det så kan jag ibland tänka och säga till mig själv; "jag borde ha väntat, ialla fall några år till!"
Men ingenting av det är hennes fel! Hon valde aldrig att finnas, hon valde aldrig detta! Och det är inte hennes fel, det var mitt och Hampus. För vi båda visste vad som kunde hända under ett samlag! Men vi har aldrig lagt skulden på oss ändå, för detta var något av det bästa som hänt oss bägge. Hon var den absolut bästa oplanderade grej vi gjort i hela våran liv. Ialla fall för mig! Men ibland kan jag ändå sitta och minnas och tänka tillbaka på den gamla goda tiden, då man bara hade sig själv och vännerna. Man var bara allmänt busig och olydig. Men så är det ju. Och jag saknar hur det har varit och hur det kunde vatt.. Men jag vill ändå att min dotter ska vara med mig hela tiden, trots om det hade blivit som förr!
Att jag är deppig är för att jag aldrig hunnit tänka igenom saker, för att jag inte vågar berätta för någon hur jag verkligen känner, för att jag har så många dåliga men ändå bra minnen som jag minns och tänker på ofta. Det är de som gör mig deppig och less ibland! Jag tror ialla fall att det är det.
För ingenting av min deppighet eller osäkerhet har med min familj att göra, och speciellt inte med min dotter att göra och mina val med henne.. Trots att det förändrat mitt liv en hel del..
Kommentarer
Trackback
