may hawbring -

Jag kommer att ta en paus från bloggen nu. Jag måste hitta mig själv igen efter vad som hände igår. Jag behöver lite tid över det här. Jag behöver få allting på plats.

Ja, jag mår skit. Och jag vet om att jag själv ställt till med detta och jag klandrar inte någon för det. Jag vet att det jag gjorde var fel, riktigt fel. Men vad gör man inte när man är arg och sårad? Allting hände, allting kändes så bra då. Men jag fick mitt straff och jag önskar ingen fick det. Det är hemskt och tar på ens psyke.
Mitt psyke har iallafall tagit stryk, och det kommer ta tid att återhämta sig från det.
Jag vet inte hur jag ska börja sätta ner första foten, jag vet ingenting längre. Jag vet inte hur jag ska klara detta utan hjälp och stöd. Jag vet bara att när jag tänker på det eller ens snackar om det känns det som att någon rivit ut mitt hjärta, och sen spottar på det, samtidigt som någon trampar på det. Jag känner en tyngd jag aldrig trodde att jag skulle få känna. Jag är ett vrak, ett stort vrak. Jag trodde att jag var stark, att jag var modig nog att klara allt. Men ack så fel jag hade.
Gårdagen tog priset, det är en dag jag sent kommer att glömma.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att klara detta med Haley. Jag vet inte om jag klarar att ta hand om henne samtidigt som jag ska hitta tillbaka till en trygg plats igen.
Jag ska göra allt jag kan, men tar det stopp så vet jag inte vad jag ska göra.

Jag vet ingenting längre, jag vet inte ut eller in. Jag vet inte hur jag mår, jag vet inte var alla finns, vem jag kan snacka med om detta. Jag vet INGENTING!
Jag erkänner att jag är svag, sliten, rädd, otrygg, ostabil, krossad, sårad och allt man nu kan vara.
Det enda jag vill nu är att komma tillbaka till mig själv.

Tack till min fina dotter som finns, tack till mamma som älskar mig för exakt den jag är, tack till min syster som tror på mig, tack till mina vänner som hjälper mig, tack till er alla!
Ni förstår inte hur mycket ni betyder för mig, hur mycket jag uppskattar er!


Jag är ledsen för allt. Att det blev som det blev, att du & jag inte gick ihopa.
Jag önskar att allt var som förr, jag önskar att vi var de människor vi en gång var.
Önskar att du fanns vid min sida just nu, men det var trots allt jag som ställde till det själv.
Efter 2½ år går vi skilda vägar. Jag troddde vårt band var starkare än så, trodde att vi hade något underbart ihop, men allt rasade. Allt det vi byggde upp tillsammans rasa samman, och här sitter jag med vår dotter.
Tack för gåvan du gett mig. Tack oerhört mycket för den!
En gåva jag aldrig hade velat byta ut med något annat i hela världen.
Och tack för att du stått där vid mig i vått och torrt. Tack för att du varit min hjälte genom mina svåraste tider!
Du förstår inte hur mycket jag uppskattar det.
Jag vet att jag varit dålig på att säga det, men det är vi nog två om.

Hur som helst önskar jag dig all lycka till i världen!