Haley märker..
Jag vet inte vart jag ska ta och börja någonstans. Jag vet inte vad jag ska säga eller ta mig till när vi kommer till HALEY. Hon är också ett vrak. Inte lika mycket som mig dock, men det beror nog på att hon inte riktigt förstår allt. Men hon märker att det har förändrats saker. Och hon skriker och gnäller mest hela tiden. Vilket Haley inte brukar, vi har haft tur med henne när det gäller gråt och skrik. Hon har varit super snäll fram tills nu, och denna gång är det inte hennes fel! Utan vårat!
Jag vet att hon tycker det är konstigt, jag vet att hon saknar sin pappa. När hon säger "papa,papa" eller "dada,dada" då vill jag mest strypa mig själv för att jag inte kan stå upp för henne och vara en pappa! Jag kommer ju aldrig att kunna det!
Jag vill att Haley mår bra, det är mitt enda mål just nu, att hon ska vara trygg, vara glad som innan, få träffa sina föräldrar samtidigt, äta middag tillsammans, äta tillsammans. Och just nu bryr jag mig inte hur det blir mellan mig och Hampus. Utan att det blir bra mellan Haley & honom. Hon behöver honom mer än mig. Jag klarar mig utan en manlig förebild, det har jag gjort hela mitt liv. Men Haley ska aldrig få gå med om det! ALDRIG!
Så om jag ska behöva hitta en ny kille och leva med så att Haley ska få kalla honom "pappa". Hon ska aldrig vara utan en manlig förebild!
Jag blir krossad av att se henne såhär, krossad av att veta att hennes pappa inte hör av sig till henne eller ens slänger iväg ett sms och frågar om hur hon mår eller någonting. Jag blir ledsen för hennes skull!
Hon är 10 månader gammal och hon förtjänar inte detta, hon behöver oss båda. Hon behöver trygghet, kärlek, stabilitet och allt vad ett barn ska ha! Och jag kommer att slåss för detta!
Jag håller mig till vad jag sagt förr, och det jag sa förr var att hon skulle få det allra bästa, att hon skulle gå först för oss allihopa! & jag står fast vid det!
hon behöver en pappa, en som bryr sig om henne,
en som tröstar henne,
en som älskar henne mest av alla tusen flickor.
en som slåss för henne och tar henne för den hon är!
hon är för liten för att prata, förstå och göra något. men hon är inte för liten för att märka att hennes pappa är borta!
Jag vet att hon tycker det är konstigt, jag vet att hon saknar sin pappa. När hon säger "papa,papa" eller "dada,dada" då vill jag mest strypa mig själv för att jag inte kan stå upp för henne och vara en pappa! Jag kommer ju aldrig att kunna det!
Jag vill att Haley mår bra, det är mitt enda mål just nu, att hon ska vara trygg, vara glad som innan, få träffa sina föräldrar samtidigt, äta middag tillsammans, äta tillsammans. Och just nu bryr jag mig inte hur det blir mellan mig och Hampus. Utan att det blir bra mellan Haley & honom. Hon behöver honom mer än mig. Jag klarar mig utan en manlig förebild, det har jag gjort hela mitt liv. Men Haley ska aldrig få gå med om det! ALDRIG!
Så om jag ska behöva hitta en ny kille och leva med så att Haley ska få kalla honom "pappa". Hon ska aldrig vara utan en manlig förebild!
Jag blir krossad av att se henne såhär, krossad av att veta att hennes pappa inte hör av sig till henne eller ens slänger iväg ett sms och frågar om hur hon mår eller någonting. Jag blir ledsen för hennes skull!
Hon är 10 månader gammal och hon förtjänar inte detta, hon behöver oss båda. Hon behöver trygghet, kärlek, stabilitet och allt vad ett barn ska ha! Och jag kommer att slåss för detta!
Jag håller mig till vad jag sagt förr, och det jag sa förr var att hon skulle få det allra bästa, att hon skulle gå först för oss allihopa! & jag står fast vid det!
hon behöver en pappa, en som bryr sig om henne,
en som tröstar henne,
en som älskar henne mest av alla tusen flickor.
en som slåss för henne och tar henne för den hon är!
hon är för liten för att prata, förstå och göra något. men hon är inte för liten för att märka att hennes pappa är borta!
Kommentarer
Trackback
