ventelation
Jag behöver skriva av mig, inte för att någon ska läsa eller tycka synd om mig. För det är inte synd om mig!
Jag har mig själv att skylla på, jag ställde till med det själv. Trots att man är två i ett bråk, i ett förhållande. Men jag tog del av det jag med. Och jag har inte varit en ängel, eller varit mig själv på väldigt länge!
Jag vet inte vem jag är eller var jag står någonstans. Jag är vilsen, jag tog fel väg och hittar inte tillbaka.
Jag önska att jag var den människan jag en gång var, önska att vi båda var det faktiskt.
Önska att vi tog tag i detta tidigare. Men nu blev det som det blev.
Det gör ont i mig att vi fick gå skilda vägar och att allt blev så jäkla snett.
Men jag kämpade till slutet, men jag fick inte så mycket tillbaka. Du tyckte att du kämpade, men du trodde aldrig på det och då går det inte! Jag kämpade och trodde på det, men det räckte inte. Det räcker inte att en tror på det! Man är två om detta.
Jag önksa att du förstod att vi behövde ensamtid, att det behövdes tid för att vi skulle kunna se varandra igen. Ha tid till oss själva, att vi gav tid till varandra ingen annan! Man ska inte behöva ha massa folk hemma alltid, man måste inte alltid göra något. Utan ibland behöver man bara ha varandra, sen är allt annat uteslutat!
Men vi såg inte det, jag såg det. Jag försökte säga det till dig, men du såg det som att jag "förbjöd dig" till att träffa dina vänner. Inte alls så jag mena, mena bara på att du&jag också hade behövt tid, speciellt nu när det varit så spänt mellan oss. Tror nog alla hade förstått det. Sen mena jag ju inte på att vi behövde vara ihop klistrade varje dag och exakt hela tiden! Men som helger då vi äntligen kan vara tillsammans, sova ut tillsammans, gå och lägga oss tillsammans! Ja, allt det där.
Men nu sitter jag här och du i Löberöd. Jag tycker det är skönt, men jag saknar att komma hem igen. Jag saknar allt där, sängen, ja, allt! Men jag tror detta blir det bästa för oss två.
Igår var jag ett vrak, även idag har jag varit det. Men jag har funderat över allt, och nu mår jag hyfsat bra!
Jag vet vilka människor som gör mig glada och vilka som bara vill trycka ner mig och lägga allt på mig!
Men det rör mig inte någonstans. Jag vet vad jag gjort, och det är inte rätt eller ok! Men vi båda var en del av detta! & jag kommer aldrig att ta på mig skiten, aldrig!
Jag vet att jag gjorde det värsta, men jag fick mitt straff. & efter det så tycker jag inte att någon som helst förtjänar det!
Just nu ska jag fokusera på att hitta tillbaka till mig själv, hitta en balans, där jag kan stå länge. Inte ett år sen så ska jag behöva packa mitt och dra igen. Jag har gått igenom nog med att behöva packa väskor och dra. Och jag vill inte behöva göra det mer. När man väl börjar känna sig trygg och hemma, så måste man börja om på ruta ett igen. Och det vill jag inte!
Visst vill jag att vi ska bo ihop som en familj, att vi har varandra att vända oss till, att vi bygger upp tilliten. Att du låter mig bygga upp min tillit för dig igen. Men vill du inte så orkar jag inte heller kämpa mer. Igår kändes det som att jag skulle kunna göra exakt allt för dig, för att få komma hem och att ge det en chans till! Jag ville göra det IGÅR, för min dotter mådde skit. Hon saknade sin pappa, lik så gjorde jag!
Men efter ett snack med mamma, fick jag en tankeställare. Visst att det är svårt att låta bli att se en människa glida ifrån en, men inte min förlust. Jag valde aldrig att ljuga, vara respektlös och allt det där. Jo, visst våld löser fan inget. & det är inte förens nu jag lärt mig det!
Nu kommer jag förmodligen aldrig mer att göra om det!
Men vet ni vad? Idag, just nu känner jag mig fri, glad och älskad av de människor som verkligen bryr sig om mig. Jag är ju fan inte alls ensam, som jag trodde. Och idag känner jag att jag bara vill skapa ett nytt kapitel som ensamstående mamma! Jag känner att jag kommer att klara detta galant, känner en enorm känsla av att allting kommer att bli bra!
jag har haft det ganska jobbigt de senaste åren, och antagligen är det de som fått mig att falla mig in på såna här saker, vilket inte är OK. Men jag har hamnat på fel spår. & det är nu jag inser det. Förr var jag inte en våldsam människa, men har man växt upp med våld hela sitt liv så blir det nog lätt en vana. Jag har haft studer jag velat ta självmord för att jag mått skit. Jag har växt upp med dåligt självförtroende och folk som sårat mig fram och tillbaka, vilket säkerligen sitter fast! Och när jag kommer in i mina svackor blir allt svart, och jag ser våld som en enkel utväg för mig, förr trodde jag att det var okej! Men nu vet jag verkligen att det inte är OK. Inte någonstans, speciellt inte att skada den människan man älskar heller.
Jag gjorde mitt misstag, och det kommer alltid att sitta i. Men man kan om man vill bearbeta det och försöka om på nytt, inte från början. Utan bygga upp det där lilla man har kvar. Jag vet att det går, men jag vet inte om jag vill längre! Just nu är jag nöjd med situationen. Trots att jag känner mig så krossad.
Sen att jag kommer in i mina svackor och allt blir svart är också för att jag aldrig känt mig tillräcklig för någon, känner mig inte dugglig nog till någon, eller uppskattad av någon. Trycker ner mig själv genom att tycka att jag är tjock och ful! Trycker ner mig själv genom att önska att jag var någon annan, och så ska det inte vara. Men så har det varit för mig i många många år. Och jag har svårt för att släppa det! Trots att jag vill är det super svårt att släppa det! & jag vet inte varför!
Men nu ska jag kämpa mig tillbaka till den människan jag en gång var, jag vet att honf inns där inom mig!
Jag har mig själv att skylla på, jag ställde till med det själv. Trots att man är två i ett bråk, i ett förhållande. Men jag tog del av det jag med. Och jag har inte varit en ängel, eller varit mig själv på väldigt länge!
Jag vet inte vem jag är eller var jag står någonstans. Jag är vilsen, jag tog fel väg och hittar inte tillbaka.
Jag önska att jag var den människan jag en gång var, önska att vi båda var det faktiskt.
Önska att vi tog tag i detta tidigare. Men nu blev det som det blev.
Det gör ont i mig att vi fick gå skilda vägar och att allt blev så jäkla snett.
Men jag kämpade till slutet, men jag fick inte så mycket tillbaka. Du tyckte att du kämpade, men du trodde aldrig på det och då går det inte! Jag kämpade och trodde på det, men det räckte inte. Det räcker inte att en tror på det! Man är två om detta.
Jag önksa att du förstod att vi behövde ensamtid, att det behövdes tid för att vi skulle kunna se varandra igen. Ha tid till oss själva, att vi gav tid till varandra ingen annan! Man ska inte behöva ha massa folk hemma alltid, man måste inte alltid göra något. Utan ibland behöver man bara ha varandra, sen är allt annat uteslutat!
Men vi såg inte det, jag såg det. Jag försökte säga det till dig, men du såg det som att jag "förbjöd dig" till att träffa dina vänner. Inte alls så jag mena, mena bara på att du&jag också hade behövt tid, speciellt nu när det varit så spänt mellan oss. Tror nog alla hade förstått det. Sen mena jag ju inte på att vi behövde vara ihop klistrade varje dag och exakt hela tiden! Men som helger då vi äntligen kan vara tillsammans, sova ut tillsammans, gå och lägga oss tillsammans! Ja, allt det där.
Men nu sitter jag här och du i Löberöd. Jag tycker det är skönt, men jag saknar att komma hem igen. Jag saknar allt där, sängen, ja, allt! Men jag tror detta blir det bästa för oss två.
Igår var jag ett vrak, även idag har jag varit det. Men jag har funderat över allt, och nu mår jag hyfsat bra!
Jag vet vilka människor som gör mig glada och vilka som bara vill trycka ner mig och lägga allt på mig!
Men det rör mig inte någonstans. Jag vet vad jag gjort, och det är inte rätt eller ok! Men vi båda var en del av detta! & jag kommer aldrig att ta på mig skiten, aldrig!
Jag vet att jag gjorde det värsta, men jag fick mitt straff. & efter det så tycker jag inte att någon som helst förtjänar det!
Just nu ska jag fokusera på att hitta tillbaka till mig själv, hitta en balans, där jag kan stå länge. Inte ett år sen så ska jag behöva packa mitt och dra igen. Jag har gått igenom nog med att behöva packa väskor och dra. Och jag vill inte behöva göra det mer. När man väl börjar känna sig trygg och hemma, så måste man börja om på ruta ett igen. Och det vill jag inte!
Visst vill jag att vi ska bo ihop som en familj, att vi har varandra att vända oss till, att vi bygger upp tilliten. Att du låter mig bygga upp min tillit för dig igen. Men vill du inte så orkar jag inte heller kämpa mer. Igår kändes det som att jag skulle kunna göra exakt allt för dig, för att få komma hem och att ge det en chans till! Jag ville göra det IGÅR, för min dotter mådde skit. Hon saknade sin pappa, lik så gjorde jag!
Men efter ett snack med mamma, fick jag en tankeställare. Visst att det är svårt att låta bli att se en människa glida ifrån en, men inte min förlust. Jag valde aldrig att ljuga, vara respektlös och allt det där. Jo, visst våld löser fan inget. & det är inte förens nu jag lärt mig det!
Nu kommer jag förmodligen aldrig mer att göra om det!
Men vet ni vad? Idag, just nu känner jag mig fri, glad och älskad av de människor som verkligen bryr sig om mig. Jag är ju fan inte alls ensam, som jag trodde. Och idag känner jag att jag bara vill skapa ett nytt kapitel som ensamstående mamma! Jag känner att jag kommer att klara detta galant, känner en enorm känsla av att allting kommer att bli bra!
jag har haft det ganska jobbigt de senaste åren, och antagligen är det de som fått mig att falla mig in på såna här saker, vilket inte är OK. Men jag har hamnat på fel spår. & det är nu jag inser det. Förr var jag inte en våldsam människa, men har man växt upp med våld hela sitt liv så blir det nog lätt en vana. Jag har haft studer jag velat ta självmord för att jag mått skit. Jag har växt upp med dåligt självförtroende och folk som sårat mig fram och tillbaka, vilket säkerligen sitter fast! Och när jag kommer in i mina svackor blir allt svart, och jag ser våld som en enkel utväg för mig, förr trodde jag att det var okej! Men nu vet jag verkligen att det inte är OK. Inte någonstans, speciellt inte att skada den människan man älskar heller.
Jag gjorde mitt misstag, och det kommer alltid att sitta i. Men man kan om man vill bearbeta det och försöka om på nytt, inte från början. Utan bygga upp det där lilla man har kvar. Jag vet att det går, men jag vet inte om jag vill längre! Just nu är jag nöjd med situationen. Trots att jag känner mig så krossad.
Sen att jag kommer in i mina svackor och allt blir svart är också för att jag aldrig känt mig tillräcklig för någon, känner mig inte dugglig nog till någon, eller uppskattad av någon. Trycker ner mig själv genom att tycka att jag är tjock och ful! Trycker ner mig själv genom att önska att jag var någon annan, och så ska det inte vara. Men så har det varit för mig i många många år. Och jag har svårt för att släppa det! Trots att jag vill är det super svårt att släppa det! & jag vet inte varför!
Men nu ska jag kämpa mig tillbaka till den människan jag en gång var, jag vet att honf inns där inom mig!
Kommentarer
Trackback
